Jag nojjar över att jag håller på så här, vet att jag borde göra något åt allting, men jag har inte orken. Vilket gör att jag får dras med allting, för jag vet att om ett tag så känns saker och ting bättre. Skulle bara vara skönt om jag slapp känna den här oron dagarna i ända, vill kunna känna mig säker även när jag är ensam, inte behöva förlita mig på att människor runtomkring mig ska stå för min lycka hela tiden.

     Det är därför jag obsessar om Oslo, för jag var glad där, jag var orosfri där. Jag tänkte inte på det som tyngt mig de senaste dagarna innan jag åkte och jag tänkte inte på att jag egentligen var pank som fan (tack för att ni payyade käk och grejjer, nästa gång så får ni tillbaka det <3). Anledningen var människorna. Kontrasten blir för stor när man har hängt med bra människor och en bra brud i nästan en vecka och sen komma hem för att vara ensam i ett stort hus i en hel vecka.

     Och varför? Varför ska jag göra saker som för stunden gör mig lycklig men som sen sitter som en jävla igel på hjärtat och suger musten ur en. Varför är det alltid så att jag längtar bort till något? Fan kan man inte bara vara nöjd och glad, här och nu? Och vem hade jag tänkt skulle lösa det här åt mig? Haha, shit.