Och idag. Insåg jag fan. Att jag har något bra på gång och jag får fan inte sabba det här. Är så otroligt rädd för gamla mönster, som jag sa. Man är van vid att saker har varit på ett visst sätt ett bra tag och skiten sitter fortfarande i. Men det är en bra grej, att brytas upp från den vanan. Vanan att alltid gå med handen halvt knuten av irritation, missförstånd, aggressioner och ledsamhet.

Idag, fick du mig att nästan släppa garden totalt. Älskvärt ärlig bara sådär, raktupponer. Och det träffar så jävla hårt i bröstet. Så hårt att jag blir skraj. För en månad kände jag dig knappt och nu känns det som att jag har känt dig hela mitt liv. Det är som att det är för bra för att vara sant. Jag är skum och konstig, även om jag är jävligt bra på att dölja det. År av träning och man lär sig.

Längtar tills jag får krypa ner bredvid dig under täcket och ha dig nosandes i min nacke och bara vara. För det är jag bäst på, bara vara. Och jag är ännu bättre med dig.