Jag vet, ännu ett sånt här inlägg. Som jag har skrivit hundra gånger innan. Men. Här kommer ännu ett.

     Här sitter man och tycker synd om sig själv i vanlig ordning. Alla andra lever vidare, medan jag har fastnat med foten i ett hål i vägen fan. När ska man hitta tillbaka till sig själv? Kommer fan inte ens ihåg hur det var. Jag är förjävla trött bara, så otroligt trött. När blev jag den här personen? Som krampaktigt försöker, men ger upp och tror att allt löser sig av sig själv. Och var är alla någonstans? Jag som hade så många människor runtomkring mig förut. Men jag har väl lyckats låta alla dessa vänskaper rinna ut i sanden för längesen. Jag är inte helt ensam i universum, det vet jag. Men något fattas mig, en stor jävla bit är borta och det gör ont.

     Jag är trött på att jämt sitta och ösa mina problem över den stackare som orkar lyssna. Men jag vet inget annat sätt. Tanken att dunka huvudet jävligt hårt i väggen känns lockande då och då.

     20 år och det har tagit stopp. Andra har kommit hur långt som helst och vad gör jag? Inte ett skit. Inte på väg någonstans heller. "Några framtidsplaner? Jag ska försöka hitta jobb i Uppsala och sen flytta dit" Jaha?! SEN DÅ!?

     Något förhållande tänker jag inte beblanda mig i på ett bra tag heller. Bara ett substitut för ensamheten. Man tror man är kär, men innerst så vet man att man är så jävla rädd för att vara själv bara. 20 år och rädd. Därför har jag teven på hela tiden.