Jag försöker och försöker nå, men får fan inget grepp om någonting. Och ibland känns det som att du inte ens vill att jag ska nå dig. Orkar gör du aldrig heller, aldrig rätt tillfälle och jag tror nog att det aldrig kommer komma ett bra tillfälle. Jag som trodde att detta var ett nytt kapitel, men det verkar som att det gamla bara fortsätter ändå.

Vad är det som jag gör som gör att det är som det är? Känns som att jag bara famlar omkring i tillvaron när det gäller oss. Och jag vill att det ska vara allt förutom så. Men vem har sagt att det ska vara enkelt och smärtfritt? Den som sa det hade jävligt fel iallfall.

2 år och lite mer.

Vill egentligen skriva mycket mer men då kommer jag få höra att jag bara skriver negativa saker om oss. Men det är ju knappast som att jag vill att det ska vara så.

Aja, passa på och läs för imorgon kommer jag inse att det här inlägget är ett misstag eller så kommer jag bli tvingad att ta bort det. Men när man befinner sig i vissa tillstånd så.