Det är ett jävla mysterium alltihopa. Hur man ena stunden panikar över allt och sen ena stunden klarat av att lugna ner sig själv och se på allt på ett annat sätt. Det löser sig, det gör det alltid. Genomgår en fet jävla omställning för tillfället och jag kommer komma tillbaka till mitt "liv", vad det nu är. Så töntigt att jag måste intala mig själv att jag har bra människor omkring mig som tycker om mig, som finns där vad som än händer. Måste inse att inte en jävel är tankeläsare också. Kanske borde ta och uttnyttja de där löftena om att man kan ringa närsomhelst. Men det är lika jobbigt varje gång man gör det.